Där är jag plötsligt nu. Jag förstår mig inte på ungdomarsfrisyrer, dessa hövolmar som gungar på smala pojkskallar, eller hästsvansarna som utgör små fontäner längst uppe på flickornas huvuden. Jag förstår mig inte på människor som går med jackan öppen mitt i en snöstorm för att det är "snyggare så". Jag förstår mig inte på praoelever som efter 12 minuters arbete är utmattade och måste ta en paus för att fippla på telefonen.
Emellanåt är det kanske berättigat. (Seriöst, 12 minuter? Get a grip, man!)
Ibland är det kanske bara avundsjuka. Ett lättstött minne av min egen tonårstid, med den tanklösa självgodheten som hör till, och inbillningen att ens generation är den som egenhändigt uppfunnit tonårsangsten.
Ibland är det vemodig nostalgi, som då jag idag såg en ung kvinna i spårvagnen. Hon kunde ha varit klippt ur en 90-talstidning: pagen, axelvaddarna, byxorna, kängorna, musiken som strömmade ur hennes hörlurar. Det var så noga hopsatt, en look som hon upptäckt och vårdade ömt, intensivt medveten om hur hon tog sig ut i andras ögon.
Hur skulle jag se ut om jag tog på mig det? Som om jag inte bytt kläder överhuvudtaget sedan 1995, antar jag. Nostalgi kräver nytt blod för att bli coolt.
Det enda jag riktigt säkert vet är att år 2035 går dagens ungdomar omkring och skjuter en barnvagn, och fnyser så att hövolmen fladdrar åt "dagens ungdom", som ju verkligen klär sig löjligt. Helt objektivt sett.
Hehe, hög igenkänningsfaktor! Men ett (faktiskt!) helt objektivt tantsyndrom: "är det inte lite dålig belysning här?!" som jag utbrast igår...
SvaraRaderaFast kan vi inte chocka alla snyggast-i-världen-coola ungdomar genom att klä oss i vår egen 90-talsoutfit och invänta reaktion! Ännu ett ålderstecken, antar jag, att inte bry sig om att man själv är pinsam ;) Men en är cool och en är pinsam, det är väl nånstans också klassiskt.