Egenskaper mina barn tycks ärva, del 374:
låg toleransnivå för knas i teven. Fyraåringen och jag stoppar automatiskt fingrarna i öronen när det blir för spännande (fyraåringen) eller pinsamt (jag).
Om man inte hör var de säger är det tydligen inte lika jobbigt. Det räcker med ett frontalangrepp mot synnerven.
Jag brukar lämna rummet. Klarar varken hörsel- eller synangrepp vid pinsamheter.
SvaraRaderaDå jag var barn brukade jag galoppera ut ur tv-rummet som en häst i sken och kasta mig på mina föräldrars dubbelsäng, för att liksom studsa ur mig de där värsta pinsamheterna. Nuförtiden hålls jag i rummet, men med fingrarna i öronen som sagt, och vid riktigt jobbiga fall måste jag blunda också.
Radera