Idag fick jag ett brev från min kära vän Folkpensionsanstalten.
Som vissa av er kanske har förstått är jag inte särskilt easygoing ens under de bästa förutsättningar, men när jag har att göra med FPA släpper jag mig verkligen nervös och river spelbyxorna (för att nu använda diverse närpesiska och finska uttryck). Det är nåt med att man ska stå där med hatten i hand och be om förlåtelse för att man finns, i tre exemplar och med bilagor som inkluderar löneutdrag för hela innevarande och föregående decennium - för en själv och ens man och mormor och morfar och farfars gamla tofflor. Har man tur får man tre och femti i månaden för besväret, varav FPA ödmjukt vägra utbetala två och femti för det är förskottsinnehållning på skatten.
Så där stod jag i hallen och sa väl övervägda utlåtanden i stil med MEN VARFÖR SKICKAR DE DEN HÄR SKITEN ÅT MIG JAG HAR JU REDAN FYLLT I DET HÄR FATTAS BARA ATT DE INTE TÄNKER BETALA NU OCKSÅ %¤#&%¤!!!
Barnen föreföll oberörda, det är ju bara så mor låter när hon öppnar fönsterkuvert. Maken såg lätt förvirrad ut inför det osammanhängande utbrottet, borde han ingripa på nåt sätt? Bäst att låta det hela blåsa över.
Med det här vill jag ha sagt att om just DU råkar arbeta på FPA:s telefonservice, ät en ordentlig frukost och sätt dig stadigt på kontorsstolen för imorgon är det perkele jag som ringer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar