Jag läste Henrik Janssons senaste krönika i Hbl och höll med. Han skriver om mammabloggar och livsstilsmagasin där man pysslar och kokar, är duktig och lyckad. Om hur det skapar stress och orealistiska förväntningar inom oss.
Själv skrev jag mammablogg ganska länge men det var avgjort inte med målsättningen att framstå som duktig och lyckad, snarare tvärtom. (Så hette ju bloggen också "Lowered expectations".) Tvärtom fick jag höra kommentarer som "det var den mest deprimerande barnfamiljsskildring jag har läst". Kanske Henkka skulle ha gillat den bloggen i stället.
Just nu bakar jag bröd, det vore kanske nåt att fota och lägga upp på bloggen? Med en nonchalant vikt linnehandduk bredvid, som i tidningen Lantliv. Fast jag glömde skruva ner värmen i tid för att jag satt här vid datorn, så limpan som kommer ur ugnen om en kvart (om jag inte glömmer den en gång till) kommer nog att vara mer svart än brun.
Sånt är mitt dagliga bröd. Inte riktigt good enough för att lägga ut på Facebook, men det går i alla fall att äta.
Det är bra. Man ska inte sätta förväntningarna så högt. Då kan man förvåna folk med en alldeles ovanligt lyckad brödbakning eller med att man är pigg. Fast pigg brukar vara fort övergående.
SvaraRaderaJag tycker nog man kan få vara pigg och ambitiös och effektiv och superduktig, ifall man själv vill och orkar. Det jag betackar mig för är den samlade stressfaktorn från all duktighet som folk lägger ut på nätet. Det ska liksom skyltas och skrytas med minsta bedrift, medan ingen talar om sina misslyckanden (vilket kanske kunde göra bilden mer realistisk).
RaderaBrödet blev förresten jätteäckligt.