Verkliga problem

Nej men veeet ni vad jag verkligen saknar? Alltså saknar som i skulle kunna gråta en skvätt på grund av all ledsenhet som väller upp när jag tänker på saken? Alltså en typ av ledsenhet som behändigt nog blockerar det mesta av den panikslagna sorg jag känner inför flyktingbåtar som sjunker i Medelhavet, etc? Alltså en saknad som håller en vid någorlunda sunda vätskor i en galen värld?

Jag saknar de oceaner av tid som behövs för att kunna ordna ett rejält filmmaraton en söndag. För några år sen tittade jag till exempel med ett par kompisar på Sagan om ringen, del ett och två, extended version. Det är typ åtta timmar på raken det.

För mycket kan man klämma in i ett familjeliv: lite träning här, fuska in en tjejkväll där. Men åtta timmar film, det är bara att glömma. Buhuhu.