Man gör så gott man kan, men...

Oftast skriver jag de här inläggen efter att jag nattat barnen, och de kvällar jag råkat natta ettåringen ligger sarkasmerna täta som en Lützendimma över bloggen. Att det ska vara så svårt att somna och hållas sovande, trots att det är nåt som människan behöver och tycker om.

Jag skulle själv vilja beskriva saken som ett konstruktionsfel hos bebisar som sen förhoppningsvis växer bort med tiden, men nån gång har jag läst en darwinistisk förklaring om att "bebisar ska vakna ofta för att kolla att föräldrarna ännu är där och sköter om dem". Bara checka lite att föräldrarna inte blivit uppätna av en sabeltandad tiger eller så. Vad bebisen egentligen ska göra om föräldrarna de facto har blivit uppätna förtäljer inte historien.

Nu skulle jag gärna vilja höra vad de där stenåldersföräldrarna egentligen gjorde för att få sina ettåringar att sova. Jag lägger en slant på att de i alla fall inte hade en massa nattningsprinciper och höll på med nån tassumenetelmä för korrekt betingning av sovreflexen. De släpade väl runt på barnen tills allihop blev för trötta för att orka skinna den där mammuten eller vad folk nu gjorde på den tiden, och så la de sig ner allihop i en hög med bebisen i ett fast grepp under högerarmen och sov så gott det gick.

Så gör väl den som är fiffig än idag, antar jag. Tyvärr kan jag inte sova överhuvudtaget med en roterande ettåring under armen, så jag fortsätter med min ofiffiga moderna metod. Fast jag antar att om det smög sabeltandade tigrar runt stugknuten skulle jag inte kunna sova heller, med eller utan roterande ettåring, så det gick kanske på ett ut då, förr i världen.