Härom nyssens då jag gick på gatan (i icke-prostituerad betydelse, alltså) råkade jag kika ner på ettåringen i vagnen framför mig (alltså min egen ettåring, inte en random vagn som råkade finnas framför mig) och konstaterade att han tydligen råkat ut för nåt slags militärtema denna dag. Allt var militärgrönt på och omkring honom. Bodyn, byxorna, munkjackan. Till och med den arma vagnen var militärgrön, som om jag försökt kamouflagefärga oss inför ett hemligt mamma-barn-uppdrag.
(Parentes: för att verkligen åstadkomma ett effektivt kamouflage i denna vår fisförnäma stadsdel som omnämndes i dagens tidning som ett näste för stadens alla samlingspartister, borde naturligtvis barnet, vagnen och mamman varit färglagda i Burberry-rutor från topp till tå.)
Själv hade jag en knölig häst/rått-svans, vars fashion statement väl mest var "jag har klippkort till mentalvårdsbyrån". Därtill jeans med tandkrämsfläckar. Men det kunde alltid ha varit värre. Jag kunde ha gått ut utan jeans, med enbart tandkrämsfläckar. Då skulle jag möjligen få det där klippkortet på riktigt.
Dina metakommentarer är fina. Det borde faktiskt finnas fler metakommentarer till vad man håller på med och vad man borde hålla på med och vad man kunde hålla på med.
SvaraRaderaTack! Jag gillar dom också fast jag alltid håller på att trassla in mig i nån omöjlig bisats.
Radera