Anonyma mingelhatare, rf.

Idag var vi med nästan-femåringen till hälsovårdscentralen på femårskontroll (jo, han gick igenom besiktningen i år också) och sin vana trogen förvandlades han omedelbart till ett blygt, tyst nervvrak som knappt ville lämna mammas famn. Så har det varit på varenda kontroll sedan han var 1,5 år. Jag tror nästan det står i hans fil på hvc att pojken ännu inte lärt sig tala, för han säger knappt nåt då vi är dit. Detta är alltså ett barn som normalt pladdrar så att vi blöder ur öronen här hemma.

Men vad kan man? Är man blyg så är man. Det är något som jag brottas med själv nästan varje dag. Vissa som känner mig kanske inte tror det. Jag som alltid blandar mig i allt och knappt kan hålla munnen stängd, speciellt inte om mina egna utmärkta åsikter. Det är inte det. Däremot har jag ett svårt fall av BMS. Jag är Blyg Mot Somliga.

Somliga, det är en svårdefinierad blandning av människor jag inte känner så bra, människor jag känner bra men som gör mig nervös av nån anledning, och människor jag aldrig har sett förr i mitt liv. Kommer de att gilla mig?, tänker jag nervöst när jag träffar dem på nåt mingelparty (urk! mingel!) och så blir jag tyst och inåtvänd. Kanske är det blyghetens kärna, att man inte riktigt vet om man får vara sig själv. Och så låser man sig, för att inte göra nåt dumt i misstag.

Som fotnot kan vi ännu notera att det känns ganska så där "Statens program för bevarande av den friska ariska rasen", detta med årskontroller för barn. Är du fyra? Då ska du ha lärt dig att hoppa jättehögt jämfota, annars! Tänk om det fanns 27-årskontroller? Eller 35-årskontroller, där hela din fysiska och mentala kapacitet gås igenom. Förstår du vad det står i dina skattepapper? Har du bearbetat de själsliga ärren från att växa upp i din mystiska familj? Och sen, när vi gått igenom hela frågeformuläret, får du rita grafer och till sist blir det Coopertest...