Ettåringen tomtar på som vanligt. Han har lärt sig gå på rätt kort tid, för nån månad sedan kröp han och nu tultar han omkring i stället med vådlig fart. Emellanåt klättrar han upp på nåt jättehögt och farligt (allting är jättehögt och farligt när man är 80 centimeter lång) och nu har han till min oerhörda lättnad också börjat träna sig på att klättra ner från saker med fötterna först. Hittills har han tagit kortaste vägen ner, oftast uppfångad av en påpasslig förälder, men beklagligt många gånger har han också landat på skallen med ett hårt BONK. Det är inte så lätt att övervaka, ska sägas. Han behöver inte alls vara uppflugen på nåt för att det ska sluta med en bonkare, det räcker med att han sitter på rumpan och tittar för långt uppåt på lampan eller ballongen eller vad det nu kan vara.
Men eftersom man som förälder alltid är lite överivrig väntar jag nu otåligt på att han ska börja prata också. Storebror hoppade över det här med klättring och gick direkt på pratet i stället. I den här åldern vill jag minnas att han redan hade ett ordförråd på tiotals ord, även om det bara var jag och hans far som förstod dem.
Så icke ettåringen. Han är ett tystlåtet barn, säger inte mycket när han är nöjd och när han är missnöjd räcker det ju med att säga UGAUAGAGAUUUU! i stället för "kan du skynda på med vällingen, morsan?". Det som hittills kommer närmast ord är TU-TU! , kompletterat med vilda gester medan han pekar på tutten (alltså nappen, för er läsare från Sverige). Men han kan lika gärna bara smacka upprepat, för att demonstrera hur bra en tutt skulle passa i munnen just nu.
"Behärskar något viktigt ord" är nu den enda punkt vi inte nogsamt har prickat av i hans hälsovårdshäfte. Och snart får vi bråttom, för häftet tar slut vid 15 månader. Om nu inte TU-TU! (smack smack) räknas som ett viktigt ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar