Idag gick jag till det lokala biblioteket (där jag alltså inte arbetar) för att hämta en bok jag hade beställt, och kände genast igen Galna Tanten, trots att jag aldrig hade sett henne förr.
Alla bibliotek har en egen Galen Tant som stamkund, och hon kan lika gärna vara en Galen Farbror. Gemensamt för dem alla är att de alltid behöver hjälp med att ta fjorton olika kopior av en obskyr artikel om elöverkänslighet, gärna så att varje kopia har lite olika förstoringsgrad eftersom de ska skicka några ex till moster Berit i Lepplax och hon har ju lite dålig syn. Dessutom vill de gärna betala i femcentsmynt, som de uppbevarar i en frysburk med lika delar pengar och hundhår.
Det är egentligen inget fel på Galna Tanten och hon är ofta en tacksam kund. Problemet är bara att hon är så mycket kund, hon suger liksom musten ur en så att man alltid måste gå på kaffepaus efter att hon lämnat biblioteket. Så det var med en viss egoistisk lättnad som jag slank ut genom dörren till snöstormen och överlät Galna Tanten åt civiltjänstgöraren bakom disken. Han såg lite rädd ut. Stackarn, det blir nog bra ska du se. Och snart får du gå på kaffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar