Säg att man träffar en människa på en samling/möte/fest en eller två eller varför inte tjugofem gånger. När man sedan möter denna människa på stan, vad gör man då? Jo, MAN LER OCH HÄLSAR! Säger hej. Vinkar. Eller höjer en halv centimeter på hakan, om man är en äldre gentleman från landsbygden.
Man tittar alltså INTE demonstrativt åt andra hållet, som om där fanns något oerhört mycket intressantare. "Men vad skådar mitt norra öga? Johnny Depp här i Blaxnäs!"
Om man sedan, på nästa samling/möte/fest, råkar stå så nära denna halvbekanta människa att man måste konversera, då ska man småprata vänligt om vädret eller barnen eller gamla klasskompisar som börjat se så gamla ut, till skillnad från en själv. Man ska alltså INTE se ut som om man håller på att dö en kvalfull död för att man måste tillbringa några minuter med någon som inte råkar vara ens bästa kompis.
And I don't give a shit fast du tycker att människan ifråga är för korkad, för högfärdig, för tråkig, för österbottnisk, för nyländsk, för somalisk, för teatralisk, för blond, för gay, inte tillräckligt gay, eller luktar apa. Man ler ändå. Man hälsar ändå. Man småpratar ändå.
(Fast den där påtända uteliggaren med den vilda blicken och en yxa som sticker upp ur Alepa-påsen, honom behöver du inte prata med bara för att du brukar se honom på spårvagnen ibland. Måtta med allt.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar