Det har gått lite trögt med skrivandet på sistone, för jag har inte kunnat promenera på över en vecka. Jämt är det nån som är sjuk så att vi får stanna inne - för tillfället är det jag själv som sitter här med bihåleinflammationen som Gud glömde.
Förutom att jag förlorar muskelmassa snabbare än en astronaut på långfärd så kan jag alltså inte tänka. När jag är hemma med ungarna tänker jag inte alls, då är det bara en massa standardiserade SLUTA BANKA PÅ TEVESKÄRMEN och HOPPSAN HÄR BEHÖVS EN NY BLÖJA och NU SKA VI SNART ÄTA. Men när jag är ute och promenerar, då pratar det på i huvudet så man kunde tycka att jag behöver medicineras för det. Blogginlägg skriver sig själva, till exempel, och när jag kommer hem är det bara att knattra ner dem på datorn. Det är som att se ett fax komma ur maskinen. Möjligen en tråkigt fax om för- och nackdelar med pensionssparande, men ändå.
Romaner skriver man bäst medan man diskar, lär Agatha Christie ha sagt. Och jag är väl knappast den enda som går omkring i min tillvaro med huvudet inkopplat på en helt annan kanal än resten av kroppen. Enligt ryktet lär det ha börjat redan på dagis. När alla de andra ungarna sprungit ut på gården satt jag fortfarande kvar och drömde i farstun.
Ärftligt tycks det vara också. Fyraåringen sitter alltid i sina egna världar när det är meningen att han raskt och effektivt ska dra på sig ytterkläderna. Stackars pöjk, alla sorters fåniga arvsanlag ska man då pådyvlas av sina föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar