Konstigt folk

Kom att tänka på hur många vårdare den äldre sonen redan kommit i kontakt med under sina 3 år på dagis, trots att han hela tiden gått på samma dagis med en stabil personalsituation. Ganska småskaligt är det, dessutom. Men ändå: vikarier kommer och går, folk blir mammalediga eller går i pension, byter jobb och så vidare. 

Aldrig att han skulle ha klagat över någon av "tanterna", och jag tror att till och med minsta praoflicka varit bra där. Men det påminde mig om hur annorlunda perspektiv man har då man är liten, hur mycket man accepterar som naturligt fast det kanske inte är det i en vuxens ögon. Jag undrar hur konstig en dagistant ska vara innan barnen klagar?

Själv har jag till exempel haft diverse släktingar, numera döda och begravda, som kanske objektivt sett var lite "skum i höve", as we say in Osthrobotnia. Men när jag var liten och de fortfarande levde tyckte jag att de var alldeles vanliga. 

PS. Jag vill här påpeka att jag naturligtvis inte alls ärvt ifrågavarande skumhetsgener utan är sällsynt normal. Om man bortser från att jag kan levitera och ser små gröna elefanter överallt.

PS2. Jag menar alltså inte att dagistanterna egentligen är skumma i huvudet och att min son har fel när han tycker om dem. Bara för att klarifiera.